Ett vardagsrum i monokroma toner kräver radikala skillnader i form för att inte ytorna ska plattas till. De tunna, ljusa gardinerna filtrerar det skarpa ljuset från sidofönstret och förhindrar väggarnas färg från att blekas ur. Istället är det möblernas extrema kontraster i fysisk volym som styr hur golvytan uppfattas och hålls isär.
När en sittmöbel delar kulör med väggen bakom är det den fria rymden under den som förhindrar att ytorna smälter samman. Den gula soffan vilar i nästan exakt samma valör som bakgrunden, men de smala benen lyfter upp sitsen och låter trägolvet skära emellan som en avvikande bas. Det är detta avstånd ner mot golvet som gör att pjäsen registreras som en fristående form.
Mittemot soffan står den voluminösa fåtöljen tungt förankrad utan synliga ben. Den slutna, mjukt blå formen fungerar som en direkt fysisk motvikt till den svävande motparten. Den beigea pläden som ligger slängd över fåtöljens armstöd bryter den annars helt släta silhuetten och kastar en skugga ner mot golvet som markerar sitsens djup.
I rummets mitt blockerar soffbordet i mässing en del av fönsterljuset och kastar en mörk, rätvinklig skugga över jutemattan. Tillsammans med väggskulpturen i samma metall adderar bordet vassa kanter i en annars rundad inredning. Togs dessa högreflekterande ytor bort hade mattans fläta och möblernas tyg blivit de enda materialen för ljuset att landa på, vilket hade gjort rummets golvyta helt matt.
Kategorier: lounge chairs, soffor, soffbord, wall lamps, mattor