Betongvalv och beige toner i ett öppet vardagsrum — så förankras låg inredning i stor volym

Ett enormt betongvalv och fönster från golv till tak riskerar att sluka all inredning och lämna golvytan ödslig. Lösningen är inte att bygga på höjden, utan att låta möblerna behålla en låg profil som underkastar sig rummets arkitektur. Genom att samla funktionerna på tydligt avgränsade ytor skapas en mänsklig skala mitt i den massiva rymden.

Stora, obrutna golvytor kräver en tydlig rumsverkan för att fristående sittgrupper inte ska upplevas som utslängda. Här ligger en stor, slät vävd matta som drar en skarp gräns mot träplankorna och definierar vardagsrummets gränser. Den samlar möblemanget till en ö utan att störa dagsljusets långa väg från fönstren.

Den rygglösa sittmöbeln tillåter blicken att passera rakt igenom gruppen, vilket bevarar golvets vidd. Över den ligger en grovstickad senapsgul pläd vars tunga fall bryter den i övrigt strama och släta inredningen. Hade pläden tagits bort hade mötet mellan det ljusa tyget och de släta träslagen blivit kliniskt.

I mitten av den definierade ytan står ett mörkt soffbord i sten. Dess blockliknande, asymmetriska fundament suger åt sig det varma ljuset från vänster och kastar rummets skarpaste skugga. Ovanpå ligger små orangea pumpor som plockar upp färgtonen från fönstrens träramar och leder tyngden vidare in mot rumsens mitt.

Den släta bakre väggen agerar fond, och där repeterar den breda bokhyllan rummets eget formspråk. Hyllplanens raka linjer skär genom halvcirklar av trä som direkt härmar det väldiga takvalvet ovanför, vilket knyter ihop den fristående inredningen med byggnadens fasta arkitektur.