Salviagrön och terracotta i hallen — så bärs färgblocken upp

Det låga sidoljuset från fönstren skapar skarpa diagonala skuggor som skär genom de vertikala färgfälten på väggarna. Den genomgående vita golvlisten drar en tydlig gräns nedåt och hindrar de olika nyanserna från att flyta ut över träplankorna. Genom att hålla de lösa inredningsdetaljerna i samma ljusa material som golvet tillåts väggarnas färg dominera rummet.

En möbel som delar golvets kulör smälter in i underlaget och överlåter tyngden åt väggarna. Här står konsolbordet nästan kamouflerat mot ekplankorna. Bordets tunna ben och flätade fronter släpper igenom ljus, vilket gör att den salviagröna ytan bakom förblir obruten hela vägen ned till golvet.

I den vänstra siktlinjen fungerar den randiga mattan som en länk mellan ytorna. Dess rödbruna bårder plockar upp färg från väggen intill, vilket förankrar rummets vänstra sida i golvet innan det gröna mittensegmentet tar vid.

Till höger bryter basen på växten av pastellerna. Det är inte bladen som gör det avgörande arbetet, utan den svarta krukan: den utgör rummets enda riktigt mörka punkt. Skulle den tas bort hade de mjuka väggfärgerna och den vita förvaringskorgen vikit ihop sig i ett enda ljust fält.

Makraméväven ovanför bordet används som en övergång mellan rummets material. Den tillför en taktil struktur åt den annars helt släta väggen och fångar skuggorna från fönstret, men håller sig strängt i samma oblekta garnskala som möblernas rotting och korgar.