Gröna väggar och storskalig geometri i hemmakontoret — så skiljs zonerna åt

Ett öppet rum kräver tydliga gränser för att inte flyta ihop. Här markeras övergången mellan vila och arbete inte av möbler, utan av vad som tillåts täcka golvet. De svala gröna väggarna balanserar de varma träslagen och hindrar rummet från att slå över i gult.

En mörk trämöbel på ett mörkt trägolv kräver ofta en ljushetskontrast — en avvikande yta emellan — för att formen ska framträda. I sittgruppen gör den rutiga mattan exakt det arbetet. Dess ockragula och vita fält skär av soffbordet från de snarlika golvplankorna, och lyfter fram bordets distinkta benutformning.

Inredningen bygger därefter på en spänning mellan rutnät och radie. Fönstrets spröjs, det tunna vägghyllsystemet och mattans blockmönster drar upp strikta linjer, som omedelbart bryts av det njurformade skrivbordet. Att skrivbordet dras ut en aning i rummet i stället för att vila dikt mot väggen skapar rymd runt arbetsplatsen, samtidigt som kontorsstolens svarta sits förankrar rummets annars ljusa högra halva.

Dagsljuset faller in från fönstret till vänster och kastar långa skuggor åt höger över golvet. I detta riktade ljus agerar den mönstrade pläden på soffan en visuell brytpunkt. Skulle den och de mörkgröna krukväxterna plockas bort hade rummets strama grundmöblering snabbt blivit platt mot den dämpade väggkulören.