Den mättade väggkulören slukar dagsljus och kräver en tydlig motsats för att rummet inte ska slå över i ett mörkt och slutet uttryck. Fikusens placering i det vänstra hörnet bryter av de raka tavelramarna och döljer den skarpa vinkeln där väggarna möts. Genom att samla golvytans tyngsta pjäser i en låg linje tillåts ljuset från fönstret falla fritt över hela sittgruppen.
När golv och väggar rör sig i ett mörkt och mättat register är det sällan en avvikande färg som räddar balansen, utan en hög ljushetskontrast. Här agerar den rundade soffan en vit reflexskärm mot den röda bakgrunden. Eftersom möbeln saknar synliga ben och vilar direkt mot parketten, drar den till sig ögat och förankrar rummets ljusaste punkt lågt ner i bild.
Framför soffan ligger den mönstrade mattan vars strama romber plockar upp golvets fiskbensläggning i en större skala. Mitt på denna geometriska bas bryter soffbordet i mörkt trä av det rutiga mönstret. Dess flytande, asymmetriska skiva saknar räta vinklar och skapar en nödvändig oordning mellan mattans linjer och fönstrets spröjs.
På motsatt sida sluts sittgruppen in av den bruna fåtöljen. Dess tunna stålställning gör att parketten förblir synlig rakt igenom möbeln, vilket låter rummet behålla sin fulla golvyta ända fram till listen. Lädrets färg ligger så nära träets ådringar att stolen nästan växer upp ur golvet, vilket lämnar det visuella överläget till konstverkens blå och gula ytor.
Kategorier: fåtöljer, soffor, soffbord, golvlampor, mattor