Rummets dynamik bygger på det starka släpljuset från vänster som kastar långa skuggor över golvet. Genom att hålla väggar, gardiner och träslag i exakt samma ljusa spann tillåts en enda möbel ta över hela färgskalan. Det är en stram botten som låter texturer och stoppade volymer framträda ur det monokroma.
En avvikande kulör behöver en stor yta för att landa i ett rum utan att upplevas som en utplacerad accent. Här fungerar den dammrosa soffan som ankare just eftersom den är rummets visuellt tyngsta objekt. Dess djupa *valör* skär rakt igenom den beiga omgivningen och tvingar blicken att stanna mitt på golvet.
Under sittgruppen ligger naturmattan och fångar upp gardinernas sandiga ton. Den gör golvytan sträv, vilket är det enda som skiljer det ljusa trät i soffbordet från de exakt lika ljusa golvplankorna under det. Mattans vita franskant ritar dessutom en fysisk gräns som håller ihop de utspridda möblerna.
Till vänster reser sig en hög fiolfikus och bryter av möblemangets annars helt horisontella linjer. Dess tunga terrakottakruka står i direkt proportion till den ljusa puffen i framkant. Båda tillför slutna, rundade volymer som mjukar upp fönstrets och rummets skarpa räta vinklar.
Mitt i den dova sittgruppen slår den ockragula pläden på soffan an en varmare ton. Den plockar upp färgen från mässingsbenen på sidobordet intill och binder ihop rummets mörkare högra sida med det massiva ljusinsläppet från fönstret.
Kategorier: poufs, soffor, soffbord, side tables, pendant lamps, mattor