En mörk vägg med storskaliga motiv riskerar ofta att ta över ett rum, men här hålls ytan öppen genom att möblerna placeras lågt. Istället för att möta väggens värme med neutrala toner, bryter den gröna sammeten av och drar en skarp linje mellan golvets sittgrupp och rummets bakgrund. Samtidigt står de handmålade bågarna i direkt motsats till golvets rutmönster, ett möte som hindrar inredningen från att bli svävande.
Den djupt röda väggen med sina målade valv stjäl omedelbart blicken, men det är den gröna soffan som organiserar rummet. Eftersom ryggen stannar lågt under galleriväggen kapas inte de storskaliga väggmålningarna, utan tillåts fortsätta obrutna ned mot golvlisten. Sittmöbelns massiva, enfärgade block fungerar därmed som en visuell broms mot väggens rörlighet.
När ett rums vertikala ytor domineras av mjuka bågar och runda linjer krävs ofta en rätlinjig bas för att helheten inte ska tappa styrsel. Här är det den rutiga mattan som står för detta motstånd: dess strikta, repetitiva rutnät låser fast den kurviga möbleringen och ger golvytan en riktning som väggarna saknar.
Fönsterväggens möte med den mörka kulören riskerar att bli ett hårt streck, men de hängande terrakottakrukorna i hörnet suddar ut gränsen. Deras fallande rankor bryter den raka linjen mot fönsterfodret, samtidigt som krukorna plockar upp färgtonen från väggens ockragula cirklar. Utan dem, och keramikvaserna på det smala sidobordet, hade det starka ljusinsläppet isolerats från rummets övriga inredning.
Mitt i de handmålade valven bildar de raka träramarna ett eget, stramt rutnät. Motivens vita passepartouter, särskilt kring den centrala affischen, skär tydliga hål i den djupröda färgen tack vare sin avvikande valör, och ger blicken en nödvändig paus från de storskaliga färgfälten.
Kategorier: väggkonst, soffor, mattor