En mörk väggkulör kräver en skarp arkitektonisk gräns för att inte äta upp rummets rymd. De höga golvväxterna trycks in i hörnen och fönsternischerna för att mjuka upp mötet mellan de räta, vita listerna och den varma ytan. Ute på golvet handlar möbleringen istället om att förankra låga, tunga pjäser mot ett underlag som bryter av mot parketten.
En mättad terrakottavägg riskerar alltid att sluta sig inåt och krympa rummet. Det som håller väggarna isär i den här interiören är den kraftiga, vita golvlisten och de tjocka fönsterfodren. Hög kontrast i valör mellan snickerier och väggar tvingar arkitekturen att stiga fram framför kulören. Det skarpa vita snittet runt fönstren fungerar som ljuslådor och leder in dagsljuset långt över golvet.
Eftersom inga möbler vidrör väggarna måste sittgruppen skapa sin egen gräns ute på den öppna träytan. Här landar möblerna på mattan, vars mörkgröna bård drar ett exakt streck mot parketten. Utan den markeringen hade avståndet mellan sittplatserna varit godtyckligt och rummet känts omöblerat i kanterna.
Innanför mattans linje ställs volymer med olika densitet mot varandra. Den olivgröna soffan saknar helt synliga ben och vilar massivt mot underlaget, vilket omedelbart kräver en visuell motvikt. Den motvikten är det råa soffbordet i trä. Dess breda sarg och asymmetriska ben svarar mot soffans tyngd, medan den ljusa fåtöljen på motsatt sida lättar upp kompositionen genom att släppa in ljus under sitsen.
Rummets möblemang håller en medvetet låg, horisontal linje som lämnar den nedre fönsterraden fri. För att knyta ihop golvets mörka trä med rymden ovanför fönstren behövs en vertikal brygga. Den svarvade golvlampan plockar upp fönsterkarmarnas raka linjer men bryter dem med sina runda sektioner, där den står och kastar skugga av sidoljuset från det vänstra fönstret.
Kategorier: fåtöljer, soffor, soffbord, golvlampor, mattor