Den voluminösa bäddningen i sammet och linne slukar det infallande dagsljuset och sänker rummets tempo. Att låta ekparkettens varma ton fortsätta rakt upp i skrivbordets faner raderar den visuella gränsen mellan golv och arbetsyta. Det är de djupt blå gardinlängderna vid fönstret som slutgiltigt håller ihop kompositionen, eftersom de ger ögat ett tungt stopp innan väggen försvinner ut i ljuset.
En frigjord golvyta låter ögat läsa av rumsbredden obrutet, vilket omedelbart får ytan att verka större. Genom att välja ett vägghängt nattduksbord friläggs golvlisten helt i det trängsta hörnet under snedtaket. Bordets strama trälåda svävar fritt mot den vita väggen och bryter den annars tunga och kompakta möbleringen runt sängen.
Dagsljuset från fönstret sköljer över sängens fotända, men stannar innan det når hela vägen in under takvinkeln. Där inne skapar i stället den tända bordslampan ett lokalt ljus som kastar skarpa skuggor runt den vita vasen och rosorna. Mötet mellan fönstrets svala dagsljus och lampans värme etablerar en tydlig skillnad i kulörtemperatur som spaltar upp rummet i två skilda zoner.
Den mest påtagliga risken i rummet är mängden trä och beiga ytor som annars hade flutit ihop. Här bryter den ljusa mattan av parkettens riktning och tvingar in sängen på en egen, definierad plattform. Det som till sist hindrar den bleka inredningen från att bli platt är den svarta tv-skärmen och den mörka bärbara datorn, vars hårda svärta fungerar som nödvändiga ankare bland allt det mjuka.
Kategorier: vaser, sängbord, bordslampor, mattor