Det genomgående ljusbeige registret får sin spänning av att en ensam kall nyans tar plats i inredningen. Den starka solen från höger kastar skarpa diagonala skuggor som binder samman sittgruppens möbler över golvet. Utan växtlighetens bruna lerkrukor i rummets utkanter hade kontrasten mellan panelerna och tygerna blivit stram.
En avvikande kulör på rummets ena sida kräver ett eko på den motsatta för att inte tynga ner balansen. Här är det den ljusblå soffan som ensam bryter av mot den varma basen. För att möbeln inte ska upplevas frikopplad ligger en pläd i samma nyans slängd över armstödet mittemot, vilket förankrar färgen tvärs över golvytan.
Mitt i ljusinsläppet står soffbordet med sin kubiska form och metallbas. Dess gråbeige stenyta smälter nästan in i mattan under den. Det som skiljer ytorna åt och låter möbeln ta plats är inte en ny kulör utan en liten skillnad i valör — stenskivans släta ovansida reflekterar dagsljuset ljusare än golvtextilens matta fibrer.
Framför balkongdörren möter dagsljuset den rundade fåtöljen i ryggen. Placeringen rakt framför glaset gör att formen framträder som en mörkare silhuett, samtidigt som träbenen kastar utdragna skuggor snett in mot rummets mitt. Detta trycker ner pjäsen mot ekgolvet och hindrar det ljusa tyget från att helt slukas av väggpanelerna bakom.
Kategorier: fåtöljer, soffor, soffbord, golvlampor, mattor