Salviagröna väggar i sovrummet — så skiljs de monokroma ytorna åt

Rummets dova kulörer bärs upp av att det varma solljuset från fönstret skapar skarpa skuggor över golvytan. Den bruna kofferten i sängens fotända agerar visuell tyngd och förankrar möblemanget i de breda träplankorna. Genom att upprepa väggens nyans i bäddningen knyts inredningen samman, men metoden kräver ljusare avbrott för att inte tygerna ska smälta ihop med rummet.

En monokrom färgskala kräver en tydlig ljushetskontrast för att ögat ska kunna skilja ytorna åt. Sängen plockar upp väggens kulör i påslakanet, men det är de randiga kuddfodralen som drar isär lagren. Utan den ljusa bottenfärgen närmast sänggaveln hade sängkläderna försvunnit in i väggen bakom.

Trästolen framför mattan står placerad i rummets ytterkant. Den fångar upp fönsterljuset och skapar ett förgrundsobjekt som tvingar blicken att mäta avståndet in mot sängen. Togs stolen bort skulle golvytan i bildens framkant läsas som öde, och djupet in mot fönstret hade känts kortare.

För att binda samman förgrunden med rummets mitt vilar en mörkgrön sittdyna mot stolens rygg. Den mörkare färgen svarar mot skuggorna under sängen och fångar upp färgskalan utan att addera fler mönster. Tillsammans med den draperade pläden drar den ner den gröna paletten hela vägen till trägolvet.