Det skarpa solljuset från fönsterpartiet faller in över golvet och tvingar fram värmen i fiskbensparketten. Mot den dovt bruna väggfärgen riskerar solida färgblock att upplevas som isolerade öar om de inte förankras i varandra. Genom att låta ett mönster agera brygga mellan tunga tyger och ljust trä neutraliseras rummets hårdaste linjer.
Soffans mörka tyngd är avgörande mot den mullvadsfärgade väggen. Den gröna soffan läser som ett massivt färgblock i skuggan, vilket ger väggkulören ett nödvändigt motstånd. Utan en pjäs med visuell tyngd hade väggytorna riskerat att uppfattas som platta och obrutna.
Ett rum med stora, enfärgade block behöver ofta en mönstrad yta för att minska den totala ljushetskontrasten mellan möbel och golv. Här övertar den randiga mattan den uppgiften. Dess horisontella linjer plockar upp klädselns mörkgröna ton, samtidigt som de ljusare stråken tillåter parkettens nyans att vandra vidare in under möblerna utan ett tvärt stopp.
Framför soffan bryts rummets i övrigt raka vinklar. Det låga soffbordet är placerat i direkt anslutning till ljusinsläppet, och dess asymmetriska form kastar tydligt tecknade skuggor över mattans ränder. Den ljusa, omålade träytan fungerar som en länk till fåtöljen intill och hindrar golvytan från att helt domineras av de mörka textilierna.
Placeringen vid fönstret utnyttjar dagsljuset som ett eget material. Den vita fåtöljen fångar solstrålarna och utgör en visuell motvikt till färgtyngden på motsatt sida. Hade även denna sittmöbel varit mörk, hade hela rummet visuellt kantrat inåt mot väggen, men den ljusa ytan drar effektivt tillbaka blicken mot fönsterpartiet.
Kategorier: fåtöljer, soffor, soffbord, golvlampor, mattor