Rödvitrutigt golv i hallen – så mjukas den strama geometrin upp

Ett schackrutigt golv i en långsmal yta riskerar alltid att dra iväg och få rummet att kännas som en tunnel. Här bromsas blicken av de putsade väggarnas ojämna struktur, som fångar upp det varma sidoljuset och gör ytorna matta. Det är mötet mellan klinkerns strikta rutnät och golvmattans tjocka garn som får rummets proportioner att stanna upp.

Ett markerat rutmönster i en smal passage förstärker riktningen och drar ut rummets längd. Genom att lägga en sammanhängande yta ovanpå linjerna bryts den effekten. Här skär den tuftade gångmattan av det rödvita golvet och dämpar dess dominans, samtidigt som mönstrets reliefer adderar en nödvändig strävhet mot det i övrigt släta underlaget.

På vänster vägg hanterar den vita spegeln de många raka linjerna. Dess vågiga, tygklädda ram är, tillsammans med flätverket i korgen på golvet, inredningens enda tydliga avsteg från räta vinklar. Utan dessa organiska former hade bänkar, dörrfoder och kakelfogar tvingat rummet till ett alltför stelt uttryck.

Belysningen bygger inte bara på dagsljuset från fönstret. Den tända bordslampan på sidobordet kastar en distinkt, uppåtriktad skugga över den högra väggen. Eftersom lampan står placerad nära kanten utnyttjas skuggan från dess egen fot för att fylla den stora, tomma ytan upp mot taket, vilket skapar ett djup intill passagens fria golvyta.

Längst in till höger tillför den blå bänkdynan ett visuellt ankare. I en palett av gråbeige, vitt och tegelrött fungerar färgen som rummets enda avvikande, kalla punkt. Tygets mörka valör drar ögat genom hela hallen och ser till att möbleringen i det inre hörnet inte raderas ut i motljuset.