Ljust vardagsrum och grå textilier — så ges den benburna sittgruppen tyngd

Ljuset från fönstret ritar skarpa spröjsskuggor över ullmattan, vilket förlänger rummets golvyta bort mot den inre väggen. Den skira gardinen ramar in glaset utan att stjäla ljus, och låter i stället fönstrets arkitektur tala fritt. Att rummet trots det bländande insläppet inte försvinner i en kall dager beror på hur stängda volymer och placerade ljuskällor tvingar in värmen igen.

En markbunden volym bland benburna möbler förankrar alltid golvytan.

Bäddsoffan står på smala, utställda träben som släpper luften fri längs hela fronten. Det låter fönstrets skuggor passera in över mattan, men gör samtidigt att sittgruppen saknar ett solitt centrum. Här ställer sig det cylinderformade soffbordet i vägen med sin klädda bas, vilket genast fångar upp och tynger ner benens spretighet.

Det raka dagsljuset från vänster kastar en obarmhärtigt sval ton över den annars krämvita väggen. För att hindra ytorna från att frysa fast i en grå skala står golvlampan i metall i motsatt hörn, med skärmen tänd mitt på dagen. Det koncentrerade ljuset förskjuter kulörtemperaturen lokalt och drar fram värmen ur golvets ekplankor.

Väggen bakom möblerna halveras av en längsgående avsats som lägger en skarp skugga tvärs över ytan. En ensam sådan horisontal linje trycker omedelbart ner det upplevda taket. För att parera den rörelsen är torkade grenar och den vita spegeln placerade direkt ovanför kanten — deras starkt vertikala former tvingar blicken uppåt och drar ut rummets höjd.