Ett rum målat i en mättad, bränd ton kräver ytor som låter ögat vila. Här är det de vita tunna gardinerna och fönsterfostren som drar isär väggarna och låter dagsljuset behålla sin svalka. Ljuset från flera väderstreck raderar ut hörnen och gör att den annars tunga färgskalan bärs upp utan att tynga ner.
En genomgående varm inredning behöver kalla inslag för att inte tappa sin kontur. I det här rummet skär den turkosa bordslampan och kuddarna rakt igenom den dominerande terrakottan. Det är dessa få, avvikande punkter som tvingar färgskalan att stiga fram som specifika nyanser, snarare än att bara lägga sig som ett dämpande filter över golv och väggar.
Mitt på golvet står den ockragula soffan. Den delar väggarnas värme men skapar en tydlig ljushetskontrast, och dess höga ben låter golvets trästavar fortsätta obrutna in under sittgruppen. Genom att dra ut möbeln från väggen och placera den helt på den grova jutemattan markeras ytan tydligt, förankrad av de skarpa skuggorna från fönstren.
Rummets volym tas tillvara genom att blicken dras uppåt i utkanten av möblemanget. Ett högt träd i en golvkruka och en färgstark tavla bryter väggarnas släta ytor och tvingar ögat att röra sig från golv till tak. Det hindrar uppmärksamheten från att stanna vid ryggstöden och bevarar den rymd som en mörkare väggfärg annars slukar.
Kategorier: soffor