Dagsljuset strilar in längs hela den bortre fönsterväggen och lämnar rummets förgrund i en djupare skugga, vilket skapar en naturlig gräns mellan ytorna. För att volymen inte ska falla isär krävs att det mörka träet möter en lika tung färgskala på motsatt sida. Genom att låta tygets placering och stoppade möblers silhuett styra blicken hålls det stora utrymmet samman.
De takhängda gardinerna skapar vertikala pelare av färg som avbryter den breda fönsterväggen. Eftersom varannan längd bär en rostbrun kulör fångar de upp matgruppens tyngd utan att addera mer möblemang på golvet. Om dessa tygveck plockades ner skulle den långa väggen blotta en obruten horisontell linje som tryckte ner taket.
Ljusa och voluminösa möbler kräver låga profiler för att inte blockera ljusinsläppet. Här stannar ryggen på den ljusa divansoffan strax under fönsterbrädan, vilket låter dagsljuset passera fritt över hela dess bredd. Formspråket upprepas av det runda soffbordet, vars bulliga underrede speglar soffans stoppning och knyter ihop sittgruppen mitt på mattan.
Matplatsen bryter av mot fönsterväggens mjuka linjer genom skarpa vinklar och hårda material. Matgruppen i trä har en mörkare valör än golvet den står på, vilket ritar stolarnas glesa ryggstöd skarpt mot det inkommande ljuset. Den massan vägs slutligen upp av den bruna fåtöljen i bildens vänstra hörn; utan dess mörka tyg hade rummets tyngdpunkt kantrat helt åt höger.
Kategorier: fåtöljer, soffor, skåp, soffbord, plafonder, mattor