Dubbelsidigt dagsljus från två motsatta fönsterväggar raderar ut rummets skuggor och gör att inredningen riskerar att flyta ut. Här agerar tyget i de fallande gardinerna och de mörka bladen på golvväxterna tillfälliga sidoväggar som stänger in sittytan. Den verkliga förankringen sker dock horisontellt, där golvets varma ek skiljs från möblernas ben med hjälp av mörka textila ytor.
Trämöbler på trägolv kräver en avvikande valör för att inte smälta samman till en otydlig volym. I det här rummet utgör den mönstrade mattan den nödvändiga gränsen. Dess djupröda fält fungerar som en mörk botten som tvingar upp det runda soffbordet ur golvytan, vilket låter bordets smala ben teckna sig skarpt framför tyget i stället för att kamoufleras mot plankorna.
Den salviagröna bakgrunden dämpar det starka ljusinsläppet och drar väggen närmare betraktaren. Genom att den breda duken centreras exakt över den beigea soffan skapas en rektangulär tyngdpunkt som håller den jämna färgfläcken på plats. Togs tavlan bort skulle väggytan ta överhanden, och soffans låga rygg hade helt tappat sitt visuella fäste i blickfånget.
Rummets stränga arkitektoniska symmetri luckras medvetet upp i förgrunden. Den vita sittpuffen ställs snett mot betraktaren och bryter rutnätet, medan taklampans spretiga armar tillför en oregelbundenhet i höjdled. Tillsammans hindrar de rummet från att kännas som en spegelvänd korridor mellan de två fönstren.
Kategorier: utebord, ottomans, soffor, plafonder, dörrmattor