Krämvita väggar och dammrosa säng i studiolägenheten – så delar höjden av ytan

I en öppen planlösning är det inte golvytan som måste brytas för att skapa separata zoner, utan nivåerna. Det starka sidoljuset från vänster träffar bakväggen men lämnar hörnet vid fönstret i skugga, vilket naturligt dämpar sovplatsen mitt på dagen. Genom att ställa mörka, höga möbler i förgrunden och ljusa, låga i bakgrunden tvingas ögat stanna upp innan det når rummets slut.

Den mörka bargruppen fungerar som en rumsavdelare utan att stjäla markyta. Dess höga ben och svarta siluett bildar en spärr mot den inre delen av rummet. Det som skapar djup i en öppen planlösning är sällan ett längre avstånd utan en bruten siktlinje — ett mörkt och högt objekt i förgrunden gör att de ljusare möblerna bakom upplevs stå längre bort.

Bakom de höga stolarna ändrar rummet tyngd. Den dammrosa sängen med sin vertikalt veckade klädsel bryter av mot de slanka stålkonstruktionerna i förgrunden. Kulören är tillräckligt mättad för att sängen ska bli ett ankare i vänstra hörnet, men tillräckligt ljus för att inte överrösta den beiga väggfärgen.

På motsatt sida håller sig inredningen medvetet låg. Den krämvita soffan och tv-bänken plockar upp väggarnas nyans och smälter samman med bakgrunden. Att de vilar på tunna metallben gör att ljuset från fönstret faller in under dem, vilket exponerar trägolvet hela vägen in mot listen och får rummet att kännas bredare.

Ljuset styr uppdelningen lika mycket som inredningen gör. De skarpa skuggorna från fönsternischen skär diagonalt över väggen och fångar in tavelramarna över soffan. Utan tavlornas placering på väggen hade den ljusa ytan ovanför den låga sittgruppen lästs som en tom yta och dragit ner proportionerna i rummets högra hälft.