Rummets stora fönsterpartier drar in ett skarpt dagsljus som riskerar att tvätta ur det ljusa trägolvet. Genom att samla möblemanget kring en mörk mittpunkt ges ögat en tydlig plats att vila på. Skuggorna faller långa från vänster och avslöjar att sittgruppen dragits ut från väggarna för att låta golvytan fortsätta under möblerna.
Ett stort och ljust golv kräver ett mörkt ankare för att inredningen inte ska upplevas sväva. Här utgör soffbordet just den tunga, bruna yta som krävs för att rummet inte ska flyta iväg. Dess organiska skiva ligger som en solid vikt över jutemattan, och det är det skarpa mötet mellan det mörka träet och den bleka textilen som drar en tydlig gräns runt sittgruppen.
På soffan ligger en vit pläd slängd över armstödet, vilket sänker möbelns annars massiva blockverkan. Tygets ljusa veck plockar upp fönsterfodrens vithet och etablerar en länk mellan rummets arkitektur och den fristående pjäsen. Utan textilen hade den jämna, gröna ytan blivit för dominant mot den släta väggen.
En siktlinje tvärs genom en öppen planlösning behöver bromsas upp för att ytan ska behålla sin gräns. Till höger fortsätter golvet obrutet in i nästa rumsdel, men det stora fiolfikusträdet fungerar som en visuell stoppkloss. Dess mörka bladverk bygger en vertikal vägg i luften och hindrar blicken från att falla rakt ut ur rummet.
Kategorier: fåtöljer, ottomans, soffor, soffbord, golvlampor, mattor