Ljusblå väggar och sandfärgade textiler — så förankras lekrummet på golvet

I detta vidsträckta lekrum är det de låga möblerna som styr proportionerna, inte de höga fönstren. Den översta halvan av väggarna lämnas medvetet tom för att låta det svala blå ljuset studsa oförhindrat över ytorna. Resultatet är en geometri där volymen tvingas ner mot ekgolvet och bildar ett slutet rum i rummet.

Det som skiljer en möbelgrupp från att upplevas som flytande på en stor golvyta är ofta en avgränsande botten med avvikande valör. I rummets mitt skapar den mönstrade mattan just en sådan plattform, vilket låter den fristående tresitssoffan bryta av mot träet. Utan mattans svaga grå linjering hade det sandfärgade tyget tappat sin kontur och smält samman med parkettens varmare ekton.

I förgrunden dras tyngden ytterligare ut genom den massiva hörnkonstruktionen. Den djupa sittmodulen sluter zonen mot ytterkanten och styr riktningen tillbaka in mot soffbordet. Att dess ryggstöd hålls exakt lika lågt som soffan i centrum gör att möblemanget breder ut sig horisontellt snarare än att bygga på höjden, vilket minskar avståndet mellan sitthöjd och golv.

Längs rummets bakre väggar upprepas samma låga horisontallinje i inredningens periferi. Det uppställda tygtältet i hörnet och de flätade korgarna fyllda med leksaker stannar alla under fönsterkarmens nedre kant. Eftersom ingenting, förutom enstaka tunna tavelramar, tillåts klättra uppför väggarna läser ögat rymden som vilsam trots den stora mängden föremål på golvet.