Ett rum inneslutet av mörka brädor i både golv och tak kräver en ljus mittpunkt för att inte sluta sig. Här agerar den vita tegelväggen en reflekterande skärm som fångar upp solljuset från de högra sidofönstren. Den ensamma mörkblå kudden i soffan blir den enda egentliga färgklicken, vilket stannar blicken mitt i rumsbilden.
När golv och tak delar samma mörka tyngd är ljushetskontrast det mest effektiva verktyget för att separera inredningen från arkitekturen. Genom att placera den ljusa ullmattan över de djupbruna plankorna skapas en fristående plattform. Den bleka ytan hindrar möblerna från att smälta ihop med golvet och ger istället sittgruppen en tydlig avgränsning.
Den låga hörnsoffan saknar synliga ben och bygger en solid volym direkt mot mattan. För att lätta upp den massiva formen står soffbordet i ek intill med slanka ben och en öppen underhylla. Mellanrummet under bordet låter rummets yta löpa vidare under möbeln och förhindrar att arrangemanget upplevs som en blockerad mur.
Sidoljuset drar med sig ojämnheterna i väggens murverk och kastar långa, vinklade skuggor över fogarna. I motsatt hörn står golvlampans raka mässingsfot som en stram, vertikal markör framför tegelstenarna. Den fyller ut tomrummet mellan ryggstödet och takets bjälkar, och lånar rummet en fast linje bland alla grova ytor.
Kategorier: soffor, soffbord, mattor