Ett stort, ljust rum kräver visuella ankare för att möblerna inte ska upplevas flyta fritt över golvet. Här agerar en mörkt blå färgskala tyngd, medan dagsljuset från fönsterpartiet tillåts svepa obrutet över de fria golvytorna. Det är i mötet mellan de strama inredningslinjerna och asymmetriska, taktila detaljer som rummet hittar sitt slutgiltiga fäste.
En mönstrad botten markerar en zons gränser utan att resa en fysisk vägg i rummet. Här är det den stora mattan som utför det arbetet genom att samla in sittgruppen på det vida trädgolvet. Den skarpa rektangeln av mörkblått och beige skapar en tydlig plattform som tvingar möblerna att höra ihop, istället för att stå som isolerade öar på den öppna ytan.
Rummets tydligaste spänning ligger i mötet mellan kallt och varmt. Den dominanta blå sittgruppen tar upp en stor volym, men den hindras från att stänga sig in i sig själv genom användningen av en exakt komplementfärg. Den stora tavlan, de torkade höstlöven på bordet och det runda mässingsföremålet tillför alla en intensiv, bränd orange ton som bryter av mot den kalla textilen och håller blicken rörlig.
Ett mörkt möbelstycke i en ljus miljö riskerar att läsas som en platt, oigenomtränglig silhuett. Här förhindrar den asymmetriskt draperade pläden att den blå soffan blir ett stumt block mot den släta väggen. Den ljusa, stickade textilen raderar ut ryggstödets raka linje, fångar upp det varma släpljuset från fönstret och skapar en nödvändig nivåskillnad mellan kuddarna.
Längst till höger, i det hörn där fönsterljuset börjar tappa sin kraft, reser sig det höga vitrinskåpet i mörk valnöt. Dess slutna massa väger upp det stora ljusinsläppet på motsatt sida och förhindrar att rummet tippar visuellt åt vänster. Samtidigt fångar skåpets inbyggda toppbelysning upp träets ådring, vilket låter ytan svara mot det varma ljuset från takkronan i rummets mitt.
Kategorier: fåtöljer, soffor, display cabinets, soffbord, plafonder, bordslampor, mattor